هەندرێن

I

Där, i den geografiska drömmen, livet var en bild av Gudens skugga.

 Av min mors sagor lärde jag mig att jorden stod på ryggen av en ko. Himlen var Gudens hus. Tiden som inte hade sekunder eller minuter knöt samman jorden himlen till en enhet.

Jag var rädd för att en dag kon skulle vredgas eller bli sjuk och vi falla ner i tomheten och sväljas av vilsenheten.

Och jag tänkte mig kon så oändlig att den inte rymdes i min blick. Under lång tid förstod jag inte den skrämmande och tysta varelse som bestämde över det osynliga universumet, och som fanns som en bild i mina ögon.

Med tiden, ökade också mitt sökande efter de väntande dagarna. Jag frågade ofta min mor: Ifall himlen ramlar ner, hur ska då kon klara sig? Och om jorden faller ned, vad händer då med oss? 

Varje gång avbröt min mor snabbt mina frågor. Arg och ängslig tvingade hon mig att be Guden om ursäkt.

Jag brukade sorgsen bege mig ut för att låta mina blickar resa till de höga bergen långt bort i fjärran. Den vita dimman flög på sina vingar upp mot himlen och ned mot jorden. Som om bergens änglar andades på bergstopparna. På de mörka, djupblåa vinternätterna brukade änglarna komma med vinden och sväva över staden.

I sängen vaggades jag ofta till sömns av ljudet av regnvattnet som rann i stuprännorna. Jag trodde länge att det var stegen från de änglar som ville komma in till mig. Så passerade nätterna med drömmarna och den kittlande känsla som sagorna ingav mig.

II

Här, i det drömlösa och nakna tidens rum, reser barndomen likt den rastlösa Galawezj, den som också kallades Karwan Kuzja,  i mitt gråa minne, mot åldrandets främlingsskap. Den rastlösa stjärnan som vaknade upp bakom bergen, för att blotta klipporna under natten, bad karavanerna att vila.  Stjärnan  och karavanerna var en oändlig fantasi som mitt sinne inte kunde omfatta i sin helhet.

Det var i en sådan hägringsfylld tillvaro jag tillbringade mina första sju år.

Alla sommarkvällar,  innan jag skulle lägga mig för att sova på taket och stjärnfallen släcktes i mina ögon, de som min mor kallade Gudens lyktor, gick jag ut för att kissa. Med ljudet av kisset och doften av jordens torra mun kände jag att jag kunde släcka jordens törst.

Ännu känner jag att jorden är en törstig varelse, ännu ekar jordens doft och ljud i mitt inre.

På åldrandets kvällning singlar barndomens minnen som i en virvelvind på de heta sommardagarna. Färdas härifrån, dansar och snurrar barfota tillbaka genom avståndens skogar. Rycker på vägen med sig molnens alla sömniga skuggor och väcker jorden ur bedövningens törst.

Uppe på taket berättade min mor om stjärnorna. Karwan kuzja och Hatftawna, Lilla och Stora Björn, det gjorde att jag såg på himlen som en egen värld, lik vår värld fast så mycket vackrare.

 Vissa nätter när stjärnorna föll som regn, blundade jag för att de inte skulle hamna i mina ögon. Min mor berättade att de föll för varje helig person som dött.

Hon bad mig att vara tyst och vaksam.

Vintergatan var en tidlös resa och min mor pekade och sa, "se allt hö som där fallit från de resandes vagnar". För mig var Vintergatan en bro mellan hela världens himlar och de stjärnor som hängde därunder var människor, på väg på sin resa.

 På sommarnätterna hände det ibland att månen förmörknades, rullade som en svart kula på himlen. Min mor blev då orolig och sa, himlens ansikte blir mörkt, det händer onda saker på jorden.

Hon sjöng en klagosång och orden och melodin spred sig som sorgens vågor genom nattens tystnad och bar mig med sig.

Jag hörde moskeérna långt borta, ljudet från dervishernas åkallan av Guden, deras ceremoniella dans. Rytmen av Daf, dervishernas heliga trumma, som ekade över dalarna och borrade sig in i de tysta väggarna och svepte in gator och gränder. En känsla av fruktan grep mig och jag sprang  nerför husets trappor. Jag skyndade mig genom natten, till dervisherna.

Med de andra barnen stod jag utanför dervishernas ring. De slängde med sina huvuden och deras långa hår spred sig i luften som en dimma. En av dem ropade högt och slog sig själv i hänryckningen med sin zeregs  vassa egg, andra åt glas och glödlampor.

Alla vi barn såg storögda på och drog oss närmare varandra. Natten blev till en gudomlig karneval, en bön om att skänka oss månen tillbaka.

Men månen,  med sitt sorgsna kvinnoansikte och sina tunga fotsteg, kastade sina blinda blickar mot oss.

Där på taket ropade och ropade min mor efter mig.

På åldrandets kvällning ser jag ingen Galawezj, inga Haftawna i Gudens hus.

Jag hör inga rop från Kon, min mors jord.

III

Där, i den geografiska drömmen. Solens sista strålar har fördelat sig mellan granatäppelträden och cypresserna på gården framför vårt hus.

Aftonen var likt ett berg av eld som knastrande spred sig på horisonten.

De senaste dagarna hade träden och ljuset omfamnat varandra.  Jag lekte med bladen som var röda, gula och rosa.

Granatäpplets blommor flög som kometer mellan träden.

Längre bort skulle kanske regnet och bladen dansa tillsammans.

Min mor kom ut och ropade på mig: kom in och ät! Men jag stannade tills kaninerna gått in i sina burar.

Med höstens färg i mitt ansikte gick jag sedan in i huset. Mor eldade i ugnen och jag och mina syskon värmde oss framför den. Jag lekte med små pinnar som jag kastade in i elden. Mor slog mig för att få mig att sitta lugnt och stilla som mina syskon.

Jag fortsatte envist. Man får inte leka med eld och vatten, förmanade hon mig och tog pinnen från min hand.

Elden är jordens dotter  sa hon. Och vattnet är livets ljus.

Och tystnad bredde ut sig på våra läppar.

Jag stirrade på elden, fylld av skam. När mörkret föll kom hon åter till oss för att berätta sagor, vilka jag, liksom drunknade i.

Jag bad henne alltid att berätta just den saga som delade människorna i två världar, den onda och den goda:

"Det var en gång då Deo,  satan var en ängel och levde bland andra änglar hos Gud.

Han begick en synd och Gud blev arg på honom. Deo bad Gud att förlåta honom

men Gud skickade honom till Helvetet. Med sina tårar släckte då Deo Helvetets

            eld och blev fri från sitt lidandet... så därför sägs det ,

           att varje gång Deo bränner

           ett hårstrå betyder det att han befriar en stackars människa från lidande..."

Där var jag,  i hägringarnas tid på Kons trygga rygg.

Där var jag,  i den sorgliga famnen av Satans budskap..

oktober 1997

Stockholm

Skriven på svenska av mig