هەندرێن

Ett porträtt av Jan Hjalmarson

Jag har träffat Jan Hjalmarson många gånger, över en kopp kaffe eller några öl. Våra dskussioner har för det mesta handlat om den svenska litteraturen och om poesi överhuvudtaget. Men våra träffar har alltid ínskränkt sig till bestämda tider och årstider; på lördagar eller söndagar, på våren och hösten. Jan är alltid upptagen med sitt arbete, med familjen, sin poesi och arbetet med tidskriften "Den Blinde Argus". Detta gör att tiden väver hans tillvaro till trekantig form. Han och hans fru Erikas lediga stunder uppfylls av deras två söner, August och Hugo, av poesins viskningar och gitarrens kittlingar.

Det är i början av hösten. Regnets blöta och doften av virvlande löv smeker höstens kind och de ensamma stolarna har flyttat in. Det är dags att träffa Jan efter sommarens långa tystnad. Jag vill intervjua dig, sa jag på telefonen, efter en kort hälsning. Skrattande svarade han; "Du skojar, om vad då?". Nej, nej, den här gången vill jag rita en bild av dig,  med ord, förklarar jag för honom.

                      På lördagen är vi, i höstluft och vilsna blickar, på väg mot Café Art. Elva trappsteg ner i källaren öppnar sig fyra rum efter varandra. Vi hittar ett bord där vi slår oss ner. Skrapet från stolar och de höga diskussionerna runt borden blandar sig till en våg som sköljer genom caféts alla rum och tränger in i min lilla bandspelare. Jag undrar om Jan tror att det finns någon relation mellan barndom och poesi?

Jan lutar sig tillbaka som för att resa tillbaka till den första stationen i minnet : "Jag vet inte, svarar han och fortsätter allvarligt: "Jag växte upp i ett hem där det inte fanns någon skönlitteratur. Fram till dess att jag började gymnasiet hade jag inte läst speciellt många romaner, utom de som jag tvingades att läsa i skolan. Så läste jag John Steinbeck och upptäckte litteraturen".

                      Men det var inte förrän med musiken och spelandet som han kom in på poesin. Via musiken kände han att det var poesin som stod honom närmast: "Det var en känsla som jag själv inte kunde sätta fingret på, men som musiken upptäckte åt mig", förklarar Jan på sin småländska dialekt. Han började läsa de franska symbolisterna  Baudelaire, Rimbaud...Deras texter väckte någonting inom honom. En röst som sa till honom att själv försöka att skriva. När han började studera litteratur på universitetet i Lund kom han ännu mera att uttrycka sig i ord:"Jag kände att det fanns någonting där som inte musiken och inte heller romanformen kan utrycka. Det fanns annat i poesin som tilltalade mig mer".

Vad beror det på?, frågar jag, innan Jan fortsätter sin resa tillbaka i tiden.

"Jag tror att poesin gör att man kan se saker med helt nya ögon," svarar han. "Jag tror också att det är ett slags utanförskap som gör att man söker sig till poesin".

Jan är född i Värnamo i Småland. Han är 34 år och studerade först litteraturvetenskap i Lund innan han gick bibliotekarieutbildningen i Borås, ett yrke som han valde enligt honom ,"för att få balans mellan poesin och arbetet". Bland hans favoritförfattare finns Gunnar Ekelöf, Edith Södergran och bland de nya poeterna till exempel ArneJonsson. Sedan ett antal år arbetar han på ett specialbibliotek med inriktning på kulturmöten, på Mångkulturellt centrum i Fittja.

-Du jobbar, du har familj och du skriver. Hur går det att kombinera?,  frågar jag.

Han ser lite fundersam ut. Skruvar på sig i stolen och säger slutligen:

-"jag kan inte säga att jag är författare. Men bibliotekarie är jag. Jag är uppväxt utan böcker men nu lever jag hela tiden med böcker. En orsak till att jag ville utbilda mig till bibliotekarie var att jag ville ha utrymme för frihet efter jobbet, att kunna skriva. Barnen betyder mycket för skrivandet också. Det var lika mycket genom mina egna barn som jag började minnas andra saker om min barndom. Så egentligen är det inte så svårt att kombinera, det gäller bara att utnyttja tiden. För mig är det bara bra att vara hemma med barn, det  gör också att jag tvingar mig att sätta mig vid skrivbordet."

Kanske därför är familjen, skrivandet och goda vänner det viktigaste i Jans liv. De saker som man hittar i vardagen som ger livet större betydelse, alla de saker som vänder livets meningslöshet till något meningsfullt, menar Jan.

-Umberto Eco sa en gång att man måste föda barn och skriva böcker för att undvika oro och rastlöshet i livet, säger jag innan vi skiljs åt. Jan bara ler, stryker sig över skäggstubben och nickar instämmande.

Vårt nästa möte. Det är sent på kvällen, en tisdag, när jag tar pendeltåget till Huddinge för att träffa Jan igen och måla klart min bild av honom. Jan välkomnar mig i dörren och Erika ropar ett hej från sovrummet där hon håller på att lägga Hugo. Vi dricker kaffe inne i vardagsrummet. På bordet framför oss ligger ett manus med Jans senaste dikter. August, Jans son,  kommer inspringande, stöter till bordet så ett av sidorna fladdrar iväg och singlar ned på golvet. Jag tar upp det och läser:

                      En ljus, koncentrerad dag spilld

                      över de små noggranna händerna.

                      Två jämnåriga som begraver sina identiskt lika

                      dockor i sanden

I Jans poesi finns bakom texten ett barn som leker med orden,  precis som ett barn som leker med sin docka. En bild av poesin som en ö, fylld av smulor från barndomen. Jag undrar om Jan skulle ha kunnat uppleva barndomen igen om han inte hade skrivit dikter?

"Man kan inte uppleva något igen, bara genom att skriva om det," svarar Jan. "Att skriva om barndomen är att upptäcka något nytt om den, saker man inte upplevde då. Det handlar om en tid som är i sig själv".

                      Jan blev publicerad för första gången i tidskriften Den Blinde Argus. För honom var det en speciell upplevelse att få se sin text tryckt. Han började skriva till andra tidskrifter och efter att han flyttat till Huddinge, började han att arbeta med den Blinde Argus. Han har inte publicerat någon diktsamling men han har skickat manus till olika förlag. Förläggarna har ofta olika krav som gör att det är svårt att veta varför de inte vill publicera ett visst manus. Jan visar mig ett papper. Det är det senaste lektörsutlåtandet han fått hemskickat. Jag börjar läsa:

"De dikter som gör sig bäst är ofrånkomligen de som dubbelexponerar nuet och det förflutna samt de som låter platsens aura smyga fram mellan papper och bokstäver..."

Det är en bra beskrivning av dina dikter, säger jag. Jan ser lite blyg ut men säger ingenting.

För honom är det inte så viktigt vad förläggarna tycker längre. Det viktigaste är att skriva, tycker han. Att publicera något är inte viktigt för själva skrivandet, för skapandet.

Tiden skyndar sig fram mot morgonen och en ny arbetsdag. Det är höstnatt när jag tar min väg genom den blöta natten.

1997 10 01

Handren