هەندرێن

Handren : Skandinavien - En annan ö av rökelse

Kritik-littteratur

Skrivit av: Eleonora Bru

20070730

Ur: http://www.tidningenkulturen.se/

Jag bär en hel mans öde i min jackficka, hur tungt väger inte pennan när jag skall skriva dessa ord? Pennan är varsamt doppad i blecket av bokomslagets alla färger och gruset under mina fötters vandring laddar vindens omissbara förväntningar.

Det är drömmen som skänker dig
denna fråga. Det är
frågan
som reser
i ensamhetens gränd.

Att läsa diktsamlingen Skandinavien: En annan ö av rökelse av Handren är en resa i du, och Skandinavien är en av dess hållplatser vid sidan av jagets du. Detta du som ibland är en sten diktaren konverserar med om vikten av att förbli täckt, och någon gång en agerande sol innan natten.

De berusade höjer sin sista skål över
min återkomst och solen
ovan gryningen drar öarna i kragen.

Diktaren själv är språkets bro, mellan sitt eget jag och allt som han möter i närvarons och frånvarons skogar, och orden kastar sig, boken igenom, över bron med den taktkänsla och distinkta öppenhets kraft som bara en erfarenhetens källa kan skjuta på dem med. Därför klingar diktsamlingen av sanningen i min läsning och jag bjuds ibland med på den stränga vandringens skoningslöshet. Här finns ingen snabbare genväg genom de, med djupare meningsinnebörder, sprängfyllda passagerna och den metafysiska osynlighet som blygt tycks slumra i varje rad tränger rakt igenom mig i läsningen.

Rad för rad bör läsas som om de hade något mycket specifikt att tillföra dikten i sin helhet, vilka förutan helhetens mening skulle sjunka genom läsarens oförståelse. Mellan raderna får jag för mig att denne diktare håvar sitt skrivande ur den rena inspirationens brunn och anar att ordens droppar kommer från diktarens egen inre källa. Därur tycks Handrens dikter agera på ett metaplan ifrån vilket de sträcker sina ord som armar mot den cykliska, fysiska och tidsmässiga närvaro de stöter emot i sina dikter. De blir till en puls av djup livs förståelse som andas genom sidorna.

Diktarens bortom och utanför tycks därför vara innefattade i hans egen grund.

Denna dröm är som sökandets,
utanförskapets yrande,
Den ger namn åt intigheten:
Denna sida... och på andra sidan!
Därifrån... härifrån till!

Han skriver direkt, distanslöst och med en djup ödmjukhet inför de ting han konverserar med och när jag under läsningens gång stöter ihop med dem är det som om jag smektes av urminnes tider. Av något levande som i vanliga fall inte alls tycks mig levande, en plast kåpa till exempel som i en dikt förvandlats till en hjärtformad kåpa slängd över en skriande kvinnas axel.

Som om orden ges sin rätta form och innebörd i dikten, blir levandegjorda.

Diktaren framvisar, diktsamlingen igenom, de rötter han har till livet och språket självt är också Handrens föräldrar, hans väg, inser jag. Den väg som jag själv vandrar grusvägen fram med bokens blad mot mina händer.

Många små stenar pryder vägkanten och jag går dem nära, smyger på dem, för att få lyssna till deras inres hoppfullheter och önskningar. Och de ber mig sitta ner, vända bladen mot deras små kloka ögon så att de kan läsa, och så börjar de nynna, sjunger ut i vinden, sjunger:

- Läsare, bered ett rum... i varsamhet.

Eleonora Bru